Förevigad

Ändlösa vidder av den mest trolska urskog

Dess omfång behagar både blick och sinne

Spår dit ingen mänska på länge har färdats

Dit jag vandrar för att finna mitt inre lugn

Sen länge hämmad av andras bojor och trolöshet

Söker jag min fristad i dessa isolerade domäner

Där skall jag leva och vörda den jag skattar högst

Kreationens moder och väverska, min ledstjärna

Varsamt viker jag bort både snår och grenverk

För att urskilja vad som döljer sig i lundens barm

Rinnande bäckar, slingrande stigar, stenformationer

Stimulans och inspiration erbjuds att vakna ur sin dvala

Din visdom kan ej tämjas av andras lystnad

Din skönhet bleker allt stöpt av människohand

Din grymhet skall tillintetgöra de utan vördnad

Din rättrådighet skall alstra den slutliga balansen

Då dagen kommer skall även jag möta mitt öde

Då ditt tålamod ej längre orkar bära våra felsteg

Föreviga mig då din obarmhärtighet drar fram

Tälj mig ur trädets stam, hugg mig ur bergets inre